Ja, vem är det som bestämmer över e-plikt, vad som ska levereras och hur? Det är ju lätt att svara på – det är väl Kungliga biblioteket? Men så är inte fallet. Den som tror det, gör samma felslut som att man tror polisen sätter bovar i fängelse.
Om man ogillar e-plikt är det fel att beskylla Kungliga biblioteket för detta. KB har bara fått uppgiften av Riksdagen att vara den myndighet som ska ta emot e-pliktleveranserna.
Det här om vem som egentligen bestämmer över e-plikt blir extra spännande när det handlar om märkningen av e-pliktleveranser.
Lagen om e-plikt är på flera ställen vag och på vissa ställen till och med motsägelsefull. Men på en punkt är den ändå tillfredsställande tydlig, och det är hur informationen ska märkas – det vill säga vilken metadata som e-pliktmaterialet ska ha. Och just här uppträder något märkligt; KB vill nämligen att e-pliktmaterialet ska kompletteras med mycket metadata, väldigt mycket metadata.
Enligt den specifikation KB gett ut ska varje leveranspliktigt objekt förses med 25 olika metadatafält. Av dessa 25 anser KB att 11 är obligatoriska. Lagen kräver däremot bara 4 metadatafält: datumstämpel, filformat, samband med annat e-pliktmaterial samt eventuella inloggningsuppgifter för åtkomst.
Jag deltog på en informationsträff om e-plikt som hölls av KB. På mötet restes just denna fråga från en av deltagarna. Varför kräver KB mer metadata än vad lagen kräver? Svaret som gavs då var både vagt och vanskligt. Det antyddes att om man lämnade sin e-plikt på en USB-sticka (som är något av ett utgångsläge) så kräver inte KB mer än vad de har stöd för i lagen. Men om man istället vill lämna sin e-plikt på något av de smidigare sätten så kräver KB mer i motgäld. I mina öron lät det som en form av kohandel eller rent av utpressning. För varför skulle metadatakraven vara olika för olika leveranssätt? Vad lutade sig KB på när de hävdade detta?
Någon berättade att av alla 300 anställda på KB arbetar 100 med metadata. Jag vet inte om detta påstående är sant. Men att KB hyser kärlek till metadata definitivt är sant, och det är inte svårt att förstå varför.
Det är ju inte av ondska som KB kräver all denna metadata. Rätt uppmärkta och klassificerade dokument ökar datakvalitén i databasen avsevärt. Det råder inget tvivel om att detta är till gagn för vårt kulturarv. Frågan är väl snarare med vilken rätt som all denna extra metadata krävs in – det har i alla fall inget stöd i lagen.
Lämna ett svar