Frågan om vem som ska leverera e-plikt är enkel att svara på. Eller är den verkligen det? Man skulle kunna tro att det finns ett tydligt och klart svar, kanske till och med en lista med alla berörda. Men ju mer man gräver sig ner i frågan desto suddigare blir bilden. Det verkar finnas gråzoner och utrymme för visst godtycke.
Tre grupper av e-pliktsleverantörer
Kungl biblioteket har givit ut en folder samt publicerat viss information på sin hemsida. Där delas de pliktskyldiga leverantörerna in i tre grupper:
- Mediabolag, förlag och musikproducenter. Detta berör alla som har ett utgivningsbevis och därmed är skyddade av yttrandefrihetsgrundlagen. Exempel på dessa är traditionella massmedieföretag som tv-kanaler, radiostationer, dagspress, bokförlag, tidningsförlag, publicister och skivproducenter. Även organisationer och föreningar tillhör den här kategorin
- Företag som yrkesmässigt låter framställa eller distribuera elektroniskt material och andra yttranden. Exempel på dessa är distributörer av e-böcker eller musik för nedladdning eller streaming.
- Alla kommunala och statliga myndigheter. Av både KB:s hemsida och lagtexten utkristalliserar sig att myndigheter har en särställning och omfattas av e-plikt på ett något annorlunda sätt än de så kallade ”enskilda leverantörerna” i punkt 1 och 2.
Av svenskar, för svenskar eller på svenska
För att över huvud taget komma på tal som e-pliktsleverantör så måste materialet röra svenska förhållanden samt uppfylla minst ett av följande tre kriterier:
- Huvudsakligen rikta sig till allmänheten i Sverige
- Innehålla svenska i en inte obetydlig omfattning
- Ha en svensk upphovsman eller framföras av en svensk konstnär, till exempel musiker eller sångare
Utifrån detta skulle man kunna finna några leveransskyldiga även utanför Sveriges gränser.
Kan en privatperson vara e-pliktskyldig?
På KB:s hemsida står att läsa:
”Lagen omfattar inte privatpublicering utan vänder sig i första hand till de som producerar och tillgängliggör publikationer i sin yrkesutövning.”
Detta ger ju inget glasklart svar på frågan. Om detta gäller i första hand, vad gäller i så fall i andra och tredje hand? Uppenbart är att man i alla fall vill undvika att privatpersoner stolt skickar in sina alster.
Men efter lite grävande står det klart att privatpersoner mycket väl kan vara skyldiga att lämna e-plikt, till exempel om man privat framställer eller distribuerar något av det som står i punkt 1 eller 2 ovan, om man gör det kommersiellt.
En osignad musiker (som alltså inte tillhör något skivbolag) skulle alltså kunna vara e-plikskyldig som privatperson om denne lägger upp sina låtar på Myspace och Youtube, så lände denne yrkesmässigt tjänar pengar på sin musik. Detsamma gäller en skribent utan förläggare eller en bloggare, så länge deras yrke är att skriva.
Hur många är skyldiga att lämna e-plikt?
Branschorganisationen TU, Tidningsutgivarna, bedömer att det är fler än 4000 leverantörer som under 2015 ska leverera e-plikt. Något oklart om de verkligen då bara syftar på kommersiella leverantörer eller om de även inkluderat Sveriges 363 statliga myndigheter, de 290 kommunerna och den uppsjö av kommunala myndigheter som finns under respektive kommun.
Så sammanfattningsvis kan jag konstatera att det i flera fall inte blir helt lätt för någon att med säkerhet veta om han/hon eller dess organisation är skyldig att lämna e-plikt. Man får väl hoppas att i alla fall KB har stenkoll och redan upprättat ett komplett leverantörsregister.
Lämna ett svar